Jag är en man i 50-årsåldern som råkat illa ut av samhällets hantering och tillämpning av regelverken i ett arvs- och skatteärende som fått ett förlopp som ingen knappast har kunnat föreställa sig.
Tyvärr är jag långt ifrån ensam om att ha råkat illa ut i myndigheternas hantering. Det som fått mig att skriva dessa rader är att det skett på ett sätt som framstår som mycket tvivelaktigt juridiskt, men som är särskilt obehagligt från ett etiskt, moraliskt och rent medmänskligt perspektiv.
Det började 2008
Det började med att jag 2008 tillsammans med min pappa ärvde hälften av en fastighet enligt ett testamente från min farfar som avled i början på året. Juridiskt sett utgjorde pappa dödsbodelägare och ende universalarvinge, eftersom han var enda barnet. Pappa företrädde i denna egenskap ensam dödsboet efter farfar, medan jag endast var legatarie. Senare under 2008 sålde dödsboet fastigheten, varefter pappa och jag delade på pengarna efter försäljningen. Jag investerade pengarna i att köpa ett hus åt mig där jag bor tillsammans med min familj, som idag utöver mig består av min sambo och våra två minderåriga barn.
”Fick några veckor på mig att betala 350 000 kronor till Skatteverket”
Så gick tiden, år lades till år och vi stortrivs i huset. Men i september 2015, alltså mer än sju år efter det att farfar avled och den ärvda fastigheten såldes slog bomben ner. Då fick jag ett brev från Skatteverket. Där berättade Skatteverket att dödsboet (d.v.s. i praktiken pappa) inte betalade reavinstskatten på försäljningen av fastigheten efter farfar, att Skatteverket och Kronofogden jagat pappa för att få honom att betala skatten, att pappa visat sig sakna utmätningsbara tillgångar och att man därför nu begär att jag ska betala skatten i stället, d.v.s. inte bara min egen andel av skatten utan även pappas. Det var fråga om stora pengar, ca 350 000 kronor, och jag fick bara några veckor på mig att betala samtidigt som myndigheterna gentemot mig ruvat på ärendet i mer än sju år utan att behaga kontakta mig.
”En total chock mig och min familj”
Detta blev en total chock mig och min familj. Jag hade inte den minsta aning om någon obetald skatt, eftersom det var dödsboet som sålde fastigheten och jag som legatarie inte hade haft någon som helst insyn i eller kontroll över dödsboet. Det var ju den ende dödsbodelägaren, d.v.s. pappa, som hade det formella ansvaret och som skötte dödsboet. Detta var helt klart också så som det ska vara enligt lag (ärvdabalken, ÄB). Nu riskerade jag att få stå för något som helt hade orsakats av någon annan, d.v.s. pappa. Och nu hade det gått mer än sju år sedan fastigheten efter farfar såldes och ingen, allra minst Skatteverket eller Kronofogden, hade under denna tid kontaktat mig och uppmärksammat mig om den obetalda skatten. Därför bestämde jag mig för att bestrida Skatteverkets krav.
Till stöd för att bestrida kravet hävdade jag att det gått för lång tid (skattekrav preskriberas med en preskriptionstid om fem år), att det föreligger sådana förhållanden som borde betyda att min eventuella betalningsskyldighet har bortfallit (juristerna kallar detta condictio indebiti) och att det är helt orimligt att jag ska behöva betala under sådana förhållanden som är aktuella. Skatteverket vidhöll sitt krav och begärde hos tingsrätten att ny boutredningsman skulle utses. Detta bifölls av tingsrätten varefter dödsboet ”återuppväcktes” och återkom till mig med ett krav att jag skulle betala skattebeloppet samt vissa kostnader.
Syftet var att dödsboet därefter skulle vidarebetala beloppet till Skatteverket. Eftersom jag fortsatte mitt bestridande försattes dödsboet i konkurs (det fanns ju då inga pengar att vidarebetala till Skatteverket) och det konkursbo som därigenom uppstod företräddes av en konkursförvaltare hos Ackordcentralen. Eftersom jag även nu fortsatte bestrida kravet väckte konkursboet talan vid tingsrätten och begärde att tingsrätten skulle döma mig att betala beloppet som nu uppgick till mer än 540 000 kronor.
Tingsrätten står på Skatteverkets sida
Tingsrätten har nu meddelat sin dom i målet. Domen innebär att tingsrätten helt gick på konkursboets (och därmed Skatteverkets) linje och dömde mig att betala hela beloppet till konkursboet. Domen betyder att en talan om återgång av arv till ett dödsbo/konkursbo inte preskriberas, att den som erhåller ett legat i ett testamente i fortsättningen aldrig kan lita på att få behålla legatet, att legatarier ska anses ha samma ansvar som en dödsbodelägare för att dödsboet betalar sin skatt, samt att det inte spelar någon som helst roll hur borgenärerna tidigare agerat eller inte agerat mot legatarien. Därtill gick det alldeles utmärkt för tingsrätten att komma fram till att det var ”rimligt” att legatarierna ska ha samma ansvar för skatten som en dödsbodelägare, samtidigt som det var helt uteslutet att göra rimlighetsavvägningar när dessa i stället talar till legatariens fördel.
Domstolar och myndigheter gör allt för att skruva och vrida tolkningen av regelverket – till statens fördel
Det är mycket svårt för mig att uppfatta tingsrättens dom som objektiv och opartisk, inte minst eftersom det i slutändan var Skatteverket och därmed Staten som också är tingsrättens uppdragsgivare som ska ha pengarna. Då gör våra domstolar och myndigheter tydligen allt för att skruva och vrida på tolkningen av regelverket så att utfallet blir till Statens fördel.
Eftersom jag anser att domen är felaktig har jag överklagat till hovrätten och väntar nu på beslut därifrån om målet ska tas upp till prövning och att jag ska få en chans att få domen ändrad.
”Jag riskerar att bli av med mitt arbete”
Trots att tingsrättens dom ännu inte vunnit laga kraft har konkursförvaltaren ansökt hos Kronofogden om verkställighet, d.v.s. att ett utmätningsförfarande ska påbörjas mot mig. Det är i och för sig lagligt att agera på detta sätt, men därigenom har jag nu drabbats av en betalningsanmärkning. Det gör man nämligen redan då någon ansökt om verkställighet hos Kronofogden. Detta betyder i sin tur att jag riskerar att bli av med mitt arbete, eftersom jag hanterar kreditgivning och detta förutsätter att jag inte har någon betalningsanmärkning.
Därtill vill min bank inte låna ut några pengar till mig p.g.a. betalningsanmärkningen. Om jag inte får behålla arbetet och heller inte får något lån kommer jag inte att kunna betala skulden. Då återstår för Kronofogden ordna med tvångsförsäljning av vårt hem, kasta ut oss och våra två minderåriga barn på gatan och till konkursförvaltaren betala det aktuella beloppet som man får in och som domen gäller för vidarebetalning till Skatteverket, d.v.s. samhället. Ett samhälle som svarar för det regelverk som nu har försatt mig i den här situationen och som nu även agerar på ett sätt som försvårar för mig att med så liten skada som möjligt kunna betala skulden om jag slutligen skulle behöva göra det.
Allt detta kan alltså bli följden av att pappa struntat i att betala reavinstskatten på fastigheten, att Skatteverket och Kronofogden inte lyckats få betalt av pappa och trots att myndigheterna under lång tid struntat i att informera mig om den obetalda skatten (och då hör det till saken att de skulle ha informerat mig enligt sina egna rutiner). Jag har inte haft någon insyn i eller kontroll över pappas och dödsboets agerande och genom myndigheternas underlåtenhet under mer än sju år att kontakta mig har jag heller inte haft någon anledning att tro annat än att allt varit som det skulle. Jag har även erbjudit mig att betala min andel av reavinstsskatten, men detta har helt kallt avvisats. Trots allt detta har jag nu av tingsrätten dömts att betala hela skulden, d.v.s. inte bara min egen andel av reavinstsskatten utan även pappas, som om allt som varit inte spelar någon som helst roll. Och nu riskerar jag p.g.a. betalningsanmärkningen att bli av med jobbet, inte kunna få något lån, inte kunna betala skulden, att familjens bostad tvångsförsäljs och att vi och barnen åker ut på gatan.
”Kan knappt se mina minderåriga barn i ögonen längre”
Situationen är mycket påfrestande för mig och familjen och vårt liv är totalt slaget i spillror. Jag kan knappt se mina minderåriga barn i ögonen längre, än mindre förklara för dem hur situationen överhuvudtaget kunnat uppstå och hur det kan komma sig att de nu riskerar att bli av med allt de har, arbete, bostaden, skolan, kompisarna m.m. Jag är nära en kollaps och orkar snart inte längre agera för att reda ut situationen. Men jag känner helt enkelt att jag måste varna mina medmänniskor för hur samhället agerar och hur omänskligt samhällssystemet egentligen är.
Och – vad skulle hända om det senare skulle visa sig att hovrätten river upp tingsrättens dom och ger mig rätt? Hur ska den tidigare situationen kunna återställas om bostaden är såld och vi redan tvingats flytta? Inte heller kommer väl samhället att vara intresserat av att ersätta oss för den skada som uppstått?
Detta är ett av många andra olika exempel som verkligen borde få oss som medborgare och invånare i Sverige att känna allt större tvivel till att vi lever i ett land där samhället verkligen vill oss väl. Och allt detta anses tydligen vara helt acceptabelt i Sverige, som anser sig vara den mest förträffliga demokratin, välfärdsstaten och rättsstaten i världen.
”Helt tappat förtroendet för det här landet”
Jag har för min del helt tappat förtroendet för det här landet. Jag tycker inte heller att någon annan ska lita på samhället, för sådana här saker kan drabba vem som helst. Skatteverkets egen vision om ett samhälle där alla vill göra rätt för sig och där man säger sig ha grundsynen att man är till för medborgarna och vill ha deras förtroende är för mig bara tomma ord.
Som samhället genom Skatteverket, Kronofogden och domstolen nu agerat mot mig visar man att man egentligen inte vill oss väl utan att man vill ha våra pengar – till varje pris.
Skrivet av: Dennis Åsberg